hemma

Tänkte komma in här på bloggen, på vår laptop istället för mobilen för att skriva av mig. Men det var svårt. har suttit här ett tag nu och funderat på vad jag vill skriva. Det är så mycket, men skriver man och ordbajsar kan de oftast uppfattas fel.
 
Jag är hemma och blir hemma i två månader framöver ifrån jobbet. Jag är utmattad. Tror läkaren sa stressrelaterad ångest utmattning eller nått liknande. Det har blivit för mycket för mig under för lång tid. Jag har noll återhämtning i mitt liv och min vardag. Stressen klarar jag, pressen klarar jag, att rodda med de mesta är liksom inga problem, jag älskar de. Men, jag vet inte hur jag varvar ner. Jag gillar att ligga på ett högt tempo, och pushas av pulsen som kommer med de. Men de går inte. Man kan inte leva såhär. Magen säger ifrån och jag har gått runt med magkatarr i typ två år, den blixtrande huvudvärken som jag har typ dagligen, trycket för bröstet som jag gått runt med i typ 4 månader. man bara kör på. Man inbillar sig saker att det är bara denna veckan, den är de helg och då ska jag chilla. fast när helgen kommer så ska hemmas städas, eller min personal blir sjuk på jobbet så jag måste ringa in folk, eller att man måste göra vissa saker. Då är man ju där igen. Jag har svårt att sitta still,jag har svårt att ha ett stökigt hem, svårt att ha ett stökigt jobb,svårt att inte göra uppgifter direkt, eller att inte slutföra projekt. Så nu har de gått så långt att jag blev liggandes nyårshelgen med magsyra som gjorde att jag spydde och huvudet blixtrade så jag knappt kunde se.
Jag ringde till läkaren efter många om och men..... det är ju alltid nån som har de värre och man ska ju absolut inte belasta sjukvården........ för huvudvärken och magontet är säkert borta imorgon..... tålamodet som är nere på noll, så min familj får ta alla mina vredesutbrott, som sen ger mig ångest och nedstämdhet, jag får skämmas, för att sen få ett nytt utbrott? NEJ.
Jag ringde som sagt läkaren, och jag lipade floder och allt liksom bara kom. Min kvinnliga grymma läkare, förstod precis, så grym. Sjukskrivning två månader så jag hinner landa, hinner tänka, hinner acceptera. Dagen efter fick jag gå till en psykolog för att se vart vi ska börja. Bra samtal. Grät floder även där (med munskydd, svinsvårt!!) jag har så lätt till gråt, vilket också är ett tecken på att man är slut som männsika. Psykologen skickade mig vidare till fysoterapeuten som har stress som inriktining. Så efter samtal med henne så kom vi fram till att jag ska testa mindfulness. Hitta mitt sätt att varva ner. Jag vet ju vart problematiken sitter.Så, hur hittar vi lösningar och små saker i vardagen som man kan ändra och tänka på. Det händer inte över en dag. Men blir man varse om vad man ska prioritera så kan man lättare styra.
 
Jag var så rädd när jag sökte att inte bli tagen på allvar, det är väll därför det har tagit så lång tid för mig att inse. Men jag har blivit tagen på allvar sen första mötet. för dom var ju detta allvarligt, men för mig  var de vardag. Man tror tillslut att man ÄR såhär, istället för att inse att man BLIVIT såhär.
 
När skratten är borta, när smärtor finns varje dag, när ingenting är roligt längre, man är liksom likgilltig till allt, när man bara längtar tills barnen är stora och man är pensionär så man bara kan få vara, när man stiger upp ur sängen och bara längtar tills man får gå och lägg sig igen. När man tappar minnet, och glömmer typ allt. Det är inget liv jag vill ha. Jag vill vara den gamla Frida igen.
Tänkte skriva hur jag var förut, men jag kommer inte ens ihåg.........
 
Så nu jobbar jag på att varva ner, hitta mig själv, hitta mina sätt.
Nått positivt är att på snart två veckor som sjukskriven så är huvudvärken borta, Magproblemen är numer varannan dag istället för varje, bröstsmärtan bara sällan. Så en liten väg har jag kommit. Men mentalt så har det hjälpt för mig att inse att jag är sjuk. Inte se set som ett misslyckande.
Ett misslyckande är när man bara kör på, tillslut har jag mist min familj, barnen minns tillbaka som en trött och arg mamma, Daniel på en ragata till fru som bara gnäller och är arg.
Jag ska vända detta skjunkande skepp. Jag tror jag klarar det. Jag vet det. Nu får vi snart vårt efterlängtatde hus, det blir en härlig pepp!
 
Ta hand om er.
#1 - Arianne

Fint med din ärlighet!
Du har kommit en bit på vägen bara genom att ta tag i det, bra jobbat! Jag hoppas att du får det stöd du behöver för att komma tillbaka igen. Det viktiga är att du låter det ta den tid det tar och inte stressa fram någonting och ha människor som verkligen bryr sig om dig runtomkring! Ta hand om dig!

Svar: Tack! Skönt att höra en sån kommentar efter ett sånt naket inlägg ❤️
Frida Svensson

#2 - Anonym

❤️❤️❤️

#3 - Sandra

Har läst din blogg jättelänge men tror aldrig jag kommenterat tidigare. Ville bara skriva att du är modig. Och att det bara är folk med en otrolig styrka som hamnar där du är. Du är stark och modig. Krya på dig!

Svar: Tack för peppig kommentar ❤️
Frida Svensson

#4 - Emma

Finns ingenting du inte klarar 💪🏼 Jag tror på dig! Du är stark ❤️❤️ Kämpa på min fina syster! ❤️

Svar: ❤️ tack bästa ❤️❤️❤️
Frida Svensson

#5 - Josefina

Du är grym som tog tag i detta ❤️ Tänk va bra allt kommer bli o vilken nystart i nya huset ❤️

Svar: Tack Josefina, du har vart så stöttande i detta ❤️❤️
Frida Svensson

#6 - Steffi

Heja dig Frida!! Du är en förebild som öppnar upp dig och jag vet att du kommer lyckas bli ditt vanliga jag igen. Ge det tid ❤️❤️

Svar: Tack ❤️ ja, livet går inte i repris. 😘
Frida Svensson

#7 - Anna

En dag i taget, detta klarar du!♥️

Svar: Tack ❤️
Frida Svensson